08.09.2015

Eero Lehtinen – havets och Östersjöns storkonsument

”Nu – som havets storkonsumenter – har seglare och båtentusiaster börjat tala om och kämpa för det livsviktiga och hotade havet. Jag hoppas verkligen att denna ”väckelserörelse” inte har startat för sent. Vi måste alla ändra våra attityder och ständigt fråga oss vad mer vi kan göra. ”

eero lehtinen minä ja itämeri2 nettiEero Lehtinen har deltagit aktivt i att utveckla finsk segling och i att stötta toppseglare, och han har i rollen som journalist skrivit om och rapporterat från otaliga segeltävlingar. Lehtinen har själv varit med i besättningen under fyra jordenruntseglingar. Han arbetar också aktivt för att bland annat skydda Östersjön i föreningen ”Lahja Itämerelle”, en gåva till Östersjön. Eero Lehtinen är inte bara seglingsexpert, utan även faktaboksförfattare. Boken ”Suomalaiset sankaripurjehtijat”, finländska hjälteseglare, (John Nurminens stiftelse) som kom ut under våren 2015 är Eero Lehtinens andra bok om segling. Lehtinens debut, den självbiografiska ”Pakko Purjehtia”, jag måste segla, gavs ut under våren 2014 bekostad av John Nurminens stiftelse.

Mina första barndomsminnen är från Jollas: vi bodde vid havet och jag lärde mig simma vid stranden nära vårt hem. En gång var vattnet högre än normalt, och plötsligt bottnade jag inte längre när jag skulle vada över den välbekanta viken. Den dagen, när jag var kanske sex år gammal, lärde jag mig att dyka. Nästa vecka höll jag mig ovanför ytan, och det var så allt startade.

På familjens seglatser var det jag som var yngst av alla, och till en början fruktade jag seglingen betydligt mer än jag njöt av den. Respekten för havets krafter har åtminstone byggts upp inifrån ända från början. Jag tror också att rädslan till viss del var helt befogad. Min pappa lärde sig inte att segla förrän i vuxen ålder, min mamma koncentrerade sig alltid mest på underhållsåtgärder, och vi barn var små, när vi gjorde våra första semesterseglingar med folkbåt. Senare, i och med min egen och hela familjens erfarenhet, blev det fler fina minnen och upplevelser som fastnade i minnet. Som barn var den eviga drömmen att få bada och leka i vattnet, det var bara det att vattnet oftast var för kallt för det … Men hur rent havsvattnet var behövde vi aldrig ens diskutera.

När jag var utbytesstudent i Österrike (1981–82) insåg jag hur viktigt havet var i mitt liv. Jag förälskade mig i Oberösterreichs alplandskap, forsar och sjöar och i den tillmötesgående och vänliga livsstilen i landsbygdsområdena, men det kändes hela tiden som att någonting saknades. När våren sedan kom förstod jag vad jag hade saknat. Doften av hav, horisonten och möjligheten att hänge sig åt vinden och vågorna. Inte ens de finaste bergslandskapen kunde ersätta denna unika känsla, som bara kan upplevas på och nära havet.

Jag har varit en storkonsument av Östersjön och av hav i allmänhet i flera årtionden. Skärgårdsseglingar, aktiv segeltävlingsverksamhet, semesterfirande i den fantastiska finska skärgården och att ta sig ut till öar genom hisnande vackra landskap är viktigt för att kunna ladda batterierna för året. Det och alla vackra sommarminnen spelar en central roll för förmågan att klara av den långa och mörka vintern. Jag har inte kunnat njuta av vintern på flera år: jag skulle lika gärna bara förvandlas till en björn och sova genom hela vintern. Sommaren är full av energi, ljus och livsglädje, medan man på vintern måste gräva ner sig i något att göra eller något program för att kunna uppleva detsamma. På sommaren kan man bara vara, och njuta av det. Under sommaren är Östersjön ett viktigare inslag än solen. Och i själva verket så tillbringas även de vackraste vinterdagarna ute på havsisen.

Ett glatt minne från mina ungdomsår är en seglats över Ålands hav från Mariehamn till Sandhamn på den svenska sidan. Vi hade deltagit i tävlingar i klassen för sexor i Hangö och Mariehamn, och framför oss hade vi fortfarande Sandhamnsregattan. Vi fick sällskap av två andra sexor från Finland. På nattklubben på hotell Arkipelag bestämde vi oss för att åka tidigt på morgonen. Orsaken till den tidiga avresan var vår något bristfälliga navigationsutrustning. Med hjälp av kompass och karta trodde vi visserligen att vi skulle hitta fram, men vi bestämde oss för att försäkra oss om en bekymmersfri seglats genom att åka långt innan sverigebåtarna. När Ålands kust hade försvunnit ur sikte och vi ännu inte såg den svenska kusten kom färjorna ikapp oss akterifrån och visade under lång tid kursen mot hamninloppet vid den svenska kusten. Vi spelade musik och solen sken medan vi fortsatte vår färd med spinnaker, god medvind och härlig stämning. I god tid innan det blev mörkt ankrade vi vid berömda Pub Almagrundet utanför KSSS bryggor. Vi var återigen redo att fortsätta med en stor seglingsfest.

Ett särskilt olustigt minne var när jag korsade Porkalafjärden en gång i september–oktober. Nordanvinden hade tilltagit till 16 meter per sekund sedan vi åkte från Helsingfors tidigt på morgonen. Även med bara försegel gick sexan jämnt i sju–åtta knop och vattnet stänkte över relingen ända in i båtens slag. Vi upptäckte att automatpumpen hade slutat fungera när bottenplattorna i båten började flyta runt. Vi var bara två stycken i båten, och en av oss hade fullt upp med att hålla kursen. Vi började turas om att pumpa med handpump, men vattenytan ville bara aldrig sjunka. Det var faktiskt tvärtom. Pumpens backventil hade sett sina bästa dagar och vattnet åkte först åt fel håll. Efter en ordentlig kamp och några minuter som kändes väldigt långa fick vi pumpen att fungera, och genom att turas om att pumpa började vattnet på den redan oroväckande välfyllda båten att tömmas. Den av oss som pumpade satt hukad över bottenplattorna och blev alltid översköljd av vågorna som slog över sidan, så vi blev båda genomblöta och ganska frusna trots alla lager med kläder. Vid sjöräddningsstationen vid Bågaskär drack vi kaffe ur vår termos och tog någon hutt ädelbrännvin – livet vann igen. Tio timmar efter vår avresa från Drumsö släpade vi oss in i vår värds bastu i Östersjö port i Hangö som dränkta katter. Den här gången hade vi vunnit över vår älskade motståndare, Östersjön, om än efter en ganska hård kamp … Ändå omslöts vi av en vemodig känsla, eftersom vi hade en lång vinter framför oss.

Den förändring vad gäller Östersjön som jag har observerat har varit dramatisk, men den har på något sätt kommit nästan smygande.  Det är inte alls länge sedan vi skröt utomlands om vilken magnifik och ren natur vi hade i Finland, havet inkluderat. Samtidigt har vi alla tillsammans medverkat till att förstöra Östersjön till den grad att det nu tituleras som världens sjukaste hav.

Mina första chockerande minnen av blågröna alger torde vara redan från i slutet av 1990-talet. Då förstod man inte heller vad det innebar. Förekomsten av alger ansågs vara slumpmässiga engångsföreteelser. Man kände inte till något om det, eller förstod det åtminstone inte. Man har kastat allt möjligt i havet som inte ska vara där, och septiktankar betraktades under lång tid som frånstötande och onödiga. Nu – som havets storkonsumenter – har seglare och båtentusiaster börjat prata om och kämpa för det livsviktiga och hotade havet. Jag hoppas verkligen att denna ”väckelserörelse” inte har startat för sent. Vi måste alla ändra våra attityder och ständigt fråga oss vad mer vi kan göra.

Vi i min egen generation fick som unga njuta av rent vatten längs våra stränder. Situationen är inte på något sätt självklar för nästa generation. Snarare tvärtom. Ansträngningarna för Östersjön är något vi gör för en bättre framtid för våra egna barn och deras efterföljande. Om vi handlar oansvarigt förstör vi framtiden för våra egna barn. Ingen borde väl behöva någon mer motivation än tanken på detta.

Fundera inte över vem som är mest skyldig eller vem som borde göra mest för att rädda Östersjön. Nu behövs allas bidrag och allt börjar med attitydförändring, att främja en sådan förändring, att vara ett gott exempel och att börja dra sina strån till stacken, hur små de än må vara.

Foto: Hannu Bask

Related