06.06.2011

Ett projekt för livet

Peter Fagernäs
Peter Fagernäs

Jag har inte räddat ett endaste människoliv och kan bara föreställa mig att det säkert är otroligt belönande att lyckas göra det. Men jag har varit med om något liknande i arbetet för att rädda Östersjön. Jag kom med lite av en slump då Juha Nurminen ville blanda in erfarenhet av företagsledning i projektplaneringen.

”Mitt livs projekt” hade kanske varit en smått patetisk rubrik, men ”ett projekt för livet” beskriver hur jag själv upplever arbetet för att skydda Östersjön. Ännu finns det tid, men inte mycket. Det är som på akuten. Första hjälpen först, med andra ord avlägsnande av näringsämnen, därefter långvård och sedan en återhämtningsperiod på kanske hundra år. Vi samtida utgör akutmottagningen, men kommande generationer har också mycket att göra.

Från ord till handling

Jag är en främmande fågel i John Nurminens Stiftelse, då jag inte anser mig vara en havsmänniska. I och för sig bor jag vid Östersjöns strand – i själva verket inte mer än 200 meter från strandlinjen – men tillbringade min barndom vid insjöstränder. Jag är mer bekant med roddbåtar än med segelbåtar. Men inte ens insjöfinländare kan låta bli att lägga märke till föroreningarna i havet. Jag minns redan från 1990-talet hur havsytan täcktes av flytande ärtsoppa då vi var ute på fisketur i Finska viken.

Så det var ganska enkelt att tacka ja då Juha bad mig komma med och fundera över vad man kan och bör göra för havsmiljön.

Utgångsläget hade sannerligen tillväxtmöjligheter. ”Man borde göra något”, alltså fundera på hur just Nurminens stiftelse kunde hjälpa Östersjön. ”Viljan kommer alltid främst”, fick jag en gång i tiden lära mig av min affärsmentor Jaakko Pöyry. Så även här. Viljan fanns och metoderna skulle uppfinnas.

Något konkret

Vi såg det som att det fanns mycket prat och många undersökningar gällande skyddet av Östersjön, men rätt lite handling. Vår startidé gick ut på att hitta ett konkret projekt. Under åren 2004–2005 intervjuade vi ett stort antal forskare och experter. Deras budskap var också klart och till slut tedde sig lösningen ganska enkel. Havet går inte att rädda om inte vi reducerar utsläppen av näringsämnen.

Målet utsågs snabbt: Sankt Petersburg, som hade de största utsläppen av näringsämnen i Östersjön. Det stod klart att då potentialen var så här enorm kunde också avkastningen/insatsen, det vill säga projektets effektivitet, vara som högst. Mest resultat för minst pengar alltså.

Vi lät Statens miljöförvaltning SYKE räkna ut hur införsel av kemisk fosforrening på Sankt Petersburgs stora avloppsreningsverk skulle inverka på mängden fosfor som rinner ut i Finska viken och därigenom på beståndet av blågröna alger under en tidsperiod på fem år.

I diskussionerna som fördes i styrelsen för stiftelsen formulerade vi slutligen de grundläggande teserna för vår verksamhet. Där ekar ett företagsekonomiskt tankesätt: att uppnå bästa möjliga resultat med så lite pengar som möjligt, att projektet skulle vara väldigt konkret, effektivt och tydligt mätbart. Vi ansåg, att projektets utformning kunde hjälpa oss att få stöd från affärslivet – vilket var nödvändigt för att komma framåt.

Ryssland med

Framför oss såg det ändå ut som om det fanns näst intill oöverkomliga problem. Projektet i Sankt Petersburg kunde inte genomföras utan ortsbornas medverkan. Då vi åkte i väg för att föra diskussioner med stadens vattenverk Vodokanal visade det sig att man förhöll sig misstänksam till kemisk fosforrening och ansåg inte att de blågröna algerna utgjorde något problem. Direktören för vattenverket och vår gode vän Felix Karmazinov tvivlade länge på projektets ändamålsenlighet, men till vår lycka ändrade han sig och blev en ivrig anhängare av projektet. Hans personliga insatser och vattenverkets samarbetsvilja har också varit avgörande för att projektet skulle lyckas.

På den här vägen blev fosforreningen ett gemensamt projekt mellan Sankt Petersburgs stad, stadens vattenverk och stiftelsen. Totalkostnaderna för projektet, sammanlagt omkring fem miljoner euro, har täckts till hälften med donerade medel från stiftelsen och till hälften av Sankt Petersburgs vattenverk. Målen har utgjorts av projektplanering, anskaffning av utrustning och projektledning. Direkta överföringar av pengar till samarbetsreningsverket görs inte.

Möjligt tack vare infrastruktur

Förutsättningarna för verksamhetens inledande hade emellertid skapats av internationella finansiärer som verkat länge i Sankt Petersburg. Finlands miljöministerium började samarbeta med Vodokanal redan 1991 och deltog i att förbättra avloppsreningsverkets infrastruktur. Först efter att största delen av Sankt Petersburgs avloppsvatten styrts om till avloppsreningsverket kunde stiftelsen börja planera ett bygge av permanenta system för fosforrening och få parterna att förbinda sig till att kontinuerligt använda fällningskemikalier.

Nätverkskatalysator

Man kan inte rädda Östersjön ensam. Vad är det då som gör att en oansenlig stiftelse och dess så kallade Ett rent Östersjön-projekt blir en aktör inom det mångfacetterade miljöskyddet? Det funderade vi på redan i början för sju år sedan. Nu efter alla dessa år skulle jag säga att det beror på följande omständigheter:

Vi bestämde att vi skulle agera med konkreta och riktade mål. Vår mission var trovärdig, den gick att sälja till näringslivet och lockade andra med. Ingen kan nämligen rädda Östersjön ensam. Stiftelsen var något slags katalysator mellan olika aktörer och kunde på så sätt påskynda genomförandet av projekt över myndighets- och landsgränser.

När vi samlas i S:t Petersburg i slutet av juni är det viktigt att minnas två saker: ffosforbelastningen som rinner ut i havet från Sankt Petersburg är i dag 1 000 ton mindre tack vare er alla.

Juni 2011

Peter Fagernäs

Medlem i John Nurminens Stiftelses styrelse

Related