13.08.2018

Låt oss börja idag och på nära håll

Jag minns en sommardag år 2016 som igår. Solen skiner och vattnet känns varmt när jag stiger i och går till startområdet. Undantagsvis hade jag utrustat mig med en näsklämma och tanken var att hindra blågröna alger att hamna i näsan.

Dagen före tävlingen hade jag funderat på om simetappen i Next Triathlon Helsinki tävling kanske kommer att annulleras på grund av blågröna alger. Arrangörerna kommer med lugnande besked om att vindarna har styrt algmattorna bort från simrutten.

I den stunden är min tanke att vid första tillfälle ge en donation till någon organisation som arbetar för att skydda Östersjön. Det löftet kommer jag ihåg först nu i skrivande stund.

Jag har alltid varit en naturmänniska. Intresset väcktes redan under barndomens skogsäventyr och i scouterna. Jag har alltså länge rört mig i skog och mark och är medveten om naturens sårbarhet. Men det var Leonardo DiCaprios dokumentärfilm Before the Flood som sannerligen fick mig att stanna upp. Det verket tyngde ner mig i soffan.

”Jordklotet är som en liten båt i ett stort universum. Om den sjunker drunknar vi alla tillsammans”, säger FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i DiCaprios dokumentär. Det poetiska utlåtandet är sorgligt men sant.

Dokumentären avslutas med att DiCaprio talar i FN:s högkvarter i New York och han sätter ord på mina egna tankar: tal har hållits och undersökningar har genomförts, men går vi från ord till handlingar? Våra barn och barnbarn riktar blickarna mot oss. Det är vårt ansvar att lära dem välja rätt och även själva göra det.

Sedan i vintras har jag arbetat för John Nurminens Stiftelse som visar exempel på kraften i handlingar i stället för att bara prata.

Ännu på 1960-talet var vattnet klart i merparten av Östersjön och siktdjupet på många ställen hela 12 meter. I Hangö kunde man se havsbotten från bryggan. Men under den glittrande havsytan gömde sig redan åratal av synder: Östersjön hade sorglöst använts som avstjälpningsplats. Även näringsämnen rann ut i havet mer än den marina miljön kunde tåla. Det här ledde till grumliga strandvatten, alltmer alger och även blågröna alger liksom större områden på havsbottnen som lider av syrebrist. Närapå 90 miljoner människor bor runt denna grunda bräckvattenbassäng som har drabbats av övergödning och är ett av världens mest förorenade hav. Alla gånger lockade inte längre barndomens badplatser.

I slutet av 1990-talet blev grundaren av John Nurminens Stiftelse sjöfartsrådet Juha Nurminen, precis som många andra, medveten om Östersjöns försämrade tillstånd. Den ofattbart algrika sommaren år 1997 blev den sista droppen. ”Nog pratat, nu behövs konkreta handlingar!”

John Nurminens stiftelse grundades för att värna om den marina kulturen och under Juhas ledning har man inte endast observerat olika problem utan de åtgärder som har genomförts för att skydda Östersjön har verkligen varit framgångsrika. Enbart genom att rengöra avloppsvatten från S:t Petersburg och minska utsläppen från gödselfabriken vid floden Luga har man lyckats minska den årliga eutrofierande fosforbelastningen på Finska viken med upp till 75 procent. Åtgärderna har fått beröm för att rentav vara ett världsrekord när det gäller att skydda haven.

I och med Skärgårdshavets Närfiskprojekt som inleddes för några år sedan har användningen av karpfiskar som människoföda ökat och därmed har strandvattnets kvalitet även förbättrats. Vi har även tillsammans med internationella aktörer startat ett pilotprojekt om åkrarnas gipsbehandling och i egen regi startat ett projekt på området kring Vanda å. Resultaten är lovande och visar att gipsbehandlingen är en effektiv metod för att minska näringsurlakningen från jordbruket.

Det här är bara några exempel på våra räddningsinsatser. Under drygt tio år har vi inlett 29 projekt för Ett Rent Östersjön, varav 18 redan har rotts iland.

I mitt jobb har jag kommit att förstå mångfalden i Östersjöns och världens ekosystem, likväl komplexa orsakssamband där allt påverkar allt annat. Under ett studiebesök till stiftelsens zoologiska station i Tvärminne beskrev Helsingfors universitets projektkoordinator Niko Nappu hur blåstången är som tropikens regnskogar. De ger skydd liksom näring och liv till otaliga havsorganismer och tillför syre. Men när näringsämnena ökar finns inte tillräckligt ljus för dem att växa. När blåstången ökar är det alltså ett tecken på att ekosystemet återhämtar sig. Lyckligtvis har så skett på många områden.

Årets katastrofläge när det gäller blågröna alger har lärt mig att det i naturen, precis som i näringslivet, pågår en ständig kamp om livsutrymme och förändringen är kontinuerlig. Havets tillstånd är aldrig stabilt. De åtgärder vi vidtar idag och även i framtiden påverkar ekosystemet och dess förändringshastighet.

Människor jag mött delar gång efter annan med sig av sina personliga minnen om Östersjön. Havet berör oss på olika sätt. Man behöver inte äga en segelbåt eller en stuga vid havsstranden för att inse vikten av att skydda havet.

Mitt arbete med medelanskaffning för John Nurminens Stiftelse är inspirerande eftersom jag på paradplats kan bevittna de insatser som landets mest framgångsrika företag tar till för att rädda haven och planeten. Miljöansvar handlar inte om vackra ord och tomma löften utan utgör kärnan i företagsverksamheten och är en del av värdegrunden. Att ta ansvar uppfattas som en samhällelig uppgift, och att skydda Östersjön är ett motiverande och relevant tema för såväl kunder som personal. Det är ett nöje att starta upp och utveckla skräddarsydda sätt för företagen att stöda Östersjön.

Jag tror att vi ännu kan rädda Östersjön och världens hav. Vi kan rädda vår planet. Ännu finns det tid, men det finns ingen tid att förlora. Låt oss börja idag och på nära håll.

Erkki Salo

Direktör för medelanskaffning
John Nurminens Stiftelse

PS Kontakta oss här på stiftelsen! Vi tar gärna fram ett lämpligt sätt för just dig att stöda Östersjön och dess ekosystem.

Related