Information om Östersjön

Övergödningen är det största och mest synliga miljöproblemet i Östersjön. Trots att utsläppen av näringsämnen som övergöder havet har halverats sedan 1980-talet lider Östersjön fortfarande av synliga tecken på övergödning såsom stora områden med cyanobakterier, eller i vardagligt tal blågröna algblomningar, grumligt vatten, slemmiga stränder och syresvinn nära havsbotten.

Övergödning Östersjöns största problem

Övergödningen är det största och mest synliga miljöproblemet i Östersjön. Trots att utsläppen av näringsämnen som övergöder havet har halverats sedan 1980-talet lider Östersjön fortfarande av synliga tecken på övergödning såsom stora områden med cyanobakterier, eller i vardagligt tal blågröna algblomningar, grumligt vatten, slemmiga stränder och syresvinn nära havsbotten.

Övergödning orsakas av kväve- och fosforutsläpp som ger näring åt algerna och ökar förekomsten av vattenväxter i vattnet. I synnerhet fosfor är i en nyckelställning då det gäller tillväxten av blågröna alger: till skillnad från tång kan de ta det kväve de behöver direkt ur atmosfären.

Kväve och fosfor kommer ut i havet exempelvis i avloppsvattnet från städer och med regnvattnet från skogar och åkrar. Även en del av kväveutsläppen från trafiken hamnar i Östersjön i form av nedfall. Lantbrukets andel av näringsbelastningen i Finland är stor: dess andel av kväve- och fosforbelastningen utgör över hälften av den totala belastningen i Finland (källa: Finlands miljöcentral SYKE).

Klimatförändringen förutses öka övergödningen i Östersjön ytterligare. Enligt prognoserna kommer ökade regnmängder och snöfattiga vintrar att öka näringsavrinningar från marken i Östersjön. Då klimatet blir varmare blir även havsvattnet varmare, vilket bidrar till algernas tillväxt i havet.

Varmare vatten kan påskynda nya främmande arters etablering i Östersjön. En del av de nordiska arterna som anpassat sig till Östersjöns förhållanden kan dock inte snabbt anpassa sig till den framskridande förändringen. Detta leder till att artbeståndet i Östersjön förändras.

En stor mängd näringsämnen i vattnet gynnar inte endast de mikroskopiska små algerna utan också de ettåriga trådalgerna som växer på strandstenar och -klippor. Den ökade mängden trådalger konkurrerar ut Östersjöns fleråriga alger, såsom blåstången, som spelar en viktig roll i Östersjöns ekosystem. Blåstången bildar frodig vegetation i strandvattnen, där exempelvis många fiskarter leker och deras yngel söker skydd.

Konsekvenserna av övergödningen och klimatförändringen sträcker sig också till fiskbestånd som har ekonomisk betydelse för människan, för att inte tala om de olägenheter som de orsakar exempelvis för turismen. För att begränsa utsläppen krävs att alla stater i Östersjöområdet omedelbart börjar samarbeta och vidta åtgärder.

Syrelösa bottnar

Kraftig tillväxt av små alger, det vill säga växtplankton, i ytvattnet leder till syrelöshet i vattnet nära botten. Döda alger sjunker till botten och det syre som finns går åt till att bryta ner dessa. Under syrelösa förhållanden börjar nedbrytningen producera giftigt svavelväte, som utplånar de bottenlevande organismerna i området. Från botten frigörs också fosfor som har lagrats där. Detta kallas för havets interna belastning. Om vattnet blandas kraftigt kommer fosforn som frigjorts från botten upp till ytskikten och leder till riklig algblomning.

Ett sårbart innanhav

Vattnet i Östersjön är bräckt med låg salthalt – en unik blandning av saltvatten och sötvatten. Salthalten i Östersjön är endast cirka en femtedel av salthalten i oceanerna (35 promille). Salthalten i Östersjöns ytvatten minskar dessutom längre norrut, så att vattnet är nästan sött i Bottenviken och längst inne i Finska viken.

Jämfört med oceanerna är Östersjön ett litet och grunt hav. Medeldjupet i Östersjön är endast 54 meter, medan medeldjupet i Atlanten är cirka fyra kilometer och även i Medelhavet är det cirka 1,5 kilometer. På Östersjöns djupaste punkt är djupet 459 meter. Östersjön sammanhänger med Nordsjön genom de trånga danska sunden och vattnet byts ut mycket långsamt. Enligt beräkningar antas det ta cirka 30 år för hela Östersjöns vattenmängd att bytas ut. På grund av det långsamma utbytet stannar miljögifter och näringsämnen som orsakar övergödning kvar i Östersjön under en längre tid.

Östersjöns vatten är permanent skiktat enligt salthalten. Det salthaltiga havsvattnet som strömmar in från Nordsjön är tyngre och sjunker till botten och ner i sänkor i Östersjön. Vattnets ytskikt har låg salthalt eftersom det späds ut av regn och av de många älvarna som mynnar ut i Östersjön. Skiktningen påverkar utbytet av vatten mellan botten och ytskiktet. Det syrerika ytvattnet kommer inte åt att blanda sig med de djupare skikten och i sänkorna i Östersjön förekommer gång på gång syrelösa perioder.

Syresituationen förbättras tidvis, oregelbundet cirka en gång per årtionde tack vare salthaltiga vattenströmmar, saltpulser, som för salt och syrerikt vatten från Nordsjön in i Östersjöns sänkor så att det blandas med vattenskiktet närmast botten. Då det syrelösa bottenområdet är stort kan dock inte det syrerika vattnet som strömmar till djupen nödvändigtvis förbättra syresituationen på Östersjöns djupa botten i tillräckligt stor omfattning.

Organismerna i Östersjön är en speciell blandning av djur- och växtarter som normalt lever i saltvatten eller sötvatten. Antalet djur- och växtarter som har anpassat sig till livet i brackvatten är litet, men det kan finnas stora mängder individer av enskilda arter. Näringskedjorna i Östersjön är enkla jämfört med näringskedjorna i oceanerna. Antalet arter minskar dessutom när man rör sig från södra Östersjön norrut. I norra Östersjön ställer den låga salthalten, de kalla vintrarna och istäcket höga krav på organismernas anpassning. Många arter lever i Östersjön på de yttersta gränserna av sin anpassningsförmåga. Östersjöns flora och fauna är mycket känslig för miljöförändringar.