07.01.2021

Syrebrist, plastskräp och gödselberg – vinterfunderingar vid havsstranden

I början av december åkte jag på en utflykt till spetsen av Porkala udd. Trots att året närmade sig sitt slut hade kölden ännu inte låst det skummande havet under ett istäcke. I vinterns bleka ljus gav Östersjön ett kraftfullt och välmående intryck. Vattnet var kallt och klart. Just i det ögonblicket var det svårt att förstå i hur dåligt skick Östersjön egentligen är.

När jag från strandklippan såg ut över det öppna havet funderade jag på hur miljöproblem som rör havet inte syns på samma sätt som förändringar på land. Man behöver bara tänka på syrebristen på havsbottnen. Övergödningen har utvidgat de syrefria områdena, som praktiskt taget är döda undervattensöknar. I stora områden är vegetationen och djurlivet på bottnen ännu inte helt döda, men inte långt ifrån heller. Hade ett lika dramatiskt fenomen inträffat på torra land skulle det ses som en skrämmande ekokatastrof. I havet stannar problemen under ytan. Syns det inte, finns det inte. Det som är bra med blågröna algblomningar är att de varje år – åtminstone för ett ögonblick – visar hur viktigt det är att skydda Östersjön.

På annandag jul valde jag naturskydds- och rekreationsområdet i Störsvik i Sjundeå som utflyktsmål vid havet. Havet såg vackert och fridfullt ut. Vinden hade mojnat och på avstånd kunde man höra ljudet av änder från öppet vatten. I sanden på stranden kunde man se avtryck av svanars simfötter. Jag plockade plastskräp längs vattenbrynet och på knappt 100 meter blev det en hel påse. Samtidigt funderade jag på vilka attityder och beteendemönster som ligger bakom nedskräpningen. Likgiltighet, lättja och framför allt ansvarslöshet. Den som kastar chokladpapper en eller tom chipspåse i havet förstår uppenbarligen inte betydelsen av sitt agerande i ett bredare perspektiv. Att en person skräpar ner kan väl knappast ha någon betydelse för tillståndet i Östersjön? Men vi är rätt många som lever kring denna nästan slutna bräckvattenbassäng. Av invånarna i länderna runt Östersjön bor omkring 15 miljoner inom 10 kilometer och 29 miljoner inom 50 kilometer från kusten. Små handlingar blir stora och i värsta fall drunknar Östersjön i plastskräp.

Det finns ändå ingen anledning att försjunka i dysterhet. Och egentligen har vi inte råd med det heller. Goda resultat har uppnåtts i skyddet av Östersjön, vilket börjar visa sig i en förbättring av tillståndet i havet. Under ett par decennier har arbetet framskridit från sådant som varit enklast att åtgärda mot svårare och mer komplexa problem. Just nu är en minskning av näringsbelastningen från jordbruket ett av de viktigaste områdena för vattenskyddet i Östersjön. Gipsbehandling kan effektivt förhindra fosforavrinning från åkrarna, men det eliminerar inte grundorsaken till problemet.

Stora mängder gödsel ansamlas i områden med många svin- och fjäderfägårdar i sydvästra Finland och det är inte ekonomiskt lönsamt att transportera bort det. Därmed ansamlas även näringsämnen från gödsel i ett begränsat område, och från åkrarna i detta område rinner överskottsnäringsämnen via diken och floder ut och belastar Skärgårdshavet och Bottenhavet. Ett lösningsförslag är att utnyttja gödseln i biogasproduktion. Det kunde ge värdefull förnybar energi, men näringsämnena försvinner inte någonstans vid förgasning. Vi står fortfarande inför samma problem.

John Nurminens Stiftelse söker för närvarande husdjursproducenter och växtodlare till ett gödselåtervinningsprojekt som syftar till att hitta lösningar på problem orsakade av ansamlingar av gödsel. Förutom de som överlåter respektive tar emot gödsel kräver ekvationen gödselbehandling, logistik och ett ekonomiskt incitament. Hur mycket incitament krävs det för att mobilisera gödseln och hur ska incitamentet riktas? Vi hoppas få svar på detta inom de närmaste två åren. Samtidigt som projektet genererar konkreta vattenskyddseffekter ger det värdefull information som stöd för utvecklingen av jordbrukets stödsystem. Kungörelsen om ansökan har väckt glädjande stort intresse bland lantgårdar. Det visar jordbrukarnas vilja att bidra till att rädda Östersjön. Det verkar finnas utmärkta förutsättningar för ett samarbete. Vi kan därför vara rätt hoppfulla inför det nya året!

Mikko Peltonen
Projektchef, Projekten Ett Rent Östersjön
John Nurminens Stiftelse

AFD Mikko Peltonen, som är en av de senaste förstärkningarna på John Nurminens Stiftelse, arbetar som projektchef för Vassprojektet för kusten och utvecklar koncept till potentiella framtida projekt i Stiftelsen.

Mikko har arbetat länge som forskningsdirektör vid jord- och skogsbruksministeriet. Han har mångsidig erfarenhet av frågor som gäller hållbart utnyttjande av förnybara naturresurser. Till sin utbildning är Mikko forstmästare och doktor i forstvetenskap.

Mikko är en produktiv och idérik projektchef och en inspirerande arbetskamrat som tar hänsyn till andra. På fritiden rör sig Mikko ute i naturen med sin hund, lagar mat – särskilt på vilt – och spelar bas i ett bluesrock-band.

Relaterade länkar