12.01.2012

Världsförbättringens olika skalor

Kari Raivio
Kari Raivio den 12. januari, 2012

Jordklotet mår dåligt! Detta är ingen tom propaganda utan en ståndpunkt som nästan hela det vetenskapliga samfundet omfattar. Denna uppfattning delas inte bara av forskare som undersöker klimatet, oceanerna, polarområdena, biodiversiteten och andra naturliga företeelser, utan även av representanter för samhällsvetenskaperna. Till och med en tidning som befinner sig så pass långt från den gröna ideologin som The Economist har förklarat på sitt omslag att vi har trätt in i en ny era, antropocen, som präglas av människans verksamhet och dess negativa konsekvenser.
Till jordklotets sjukdomsbild hör allmänna symptom som är globala, men också lokala symptom som beror dels av breddgraden, dels av lokala och regionala faktorer. Vi kan inte längre förhindra att hela jordklotets genomsnittliga temperatur stiger. Det är ännu inte möjligt att bedöma huruvida temperaturen kommer att höjas med 2 grader Celsius eller med mer än 4 grader. Ett viktigare faktum än de genomsnittliga temperaturerna är att förändringen kommer att vara mycket olika på olika områden. Den största uppvärmningen kommer att ske på jordklotets norra och södra områden. För Finlands del innebär detta att vi får ett medelhavsklimat under århundradets senare del. Vi kommer också att drabbas av allt rikligare regn, samtidigt som många sydligare områden lider av torka och hetta. Ytterligare inslag i den globala hotbilden är att havsytan stiger, det uppstår brist på mat och vatten, det sker förändringar i förekomsten av sjukdomar och det uppstår extrema väderfenomen, av vilka stormarna vid årsskiftet gav oss försmak.
De lokala förändringarna sker mycket närmare människornas vardag än genomsnittliga händelser som gäller hela jorden. En av de lokala förändringarna är Östersjöns oroande tillstånd. Utan intensivvård kan vi snart bli tvungna att förpassa Östersjön till terminalvård. Orsaken är att näringsämnen, framför allt fosfor och kväve, tillsammans med miljögifter ackumuleras i en vattenmassa som är liten och som avdunstar långsamt. Följderna är övergödning, algblomningar, uppkomst av syrebrist och döda zoner på havsbottnen och förändringar i fiskbestånden. Människan och samhällena har en ännu klarare inverkan på händelsekedjans början än på klimatförändringen. Ett av de gängse recepten för bekämpning av den globala förändringen har varit att begränsa eller helt förhindra utsläppen av koldioxid. De internationella strävandena för att uppnå detta mål firar sitt 20-årsjubileum i juli 2012 i Rio de Janeiro, där FN ordnade sitt första toppmöte för hållbar utveckling. Sedan dess har förhandlarna mött upp årligen för att åstadkomma avtal om skyldigheterna att minska koldioxidutsläppen och fördelningen av den ekonomiska börda som de medför. Resultaten har varit anspråkslösa. Utifrån dessa förhandlingar har man säkert inte kompenserat ens för den koldioxidmassa som uppkommit genom att förhandlingsdelegationerna och de flockar av med- och motdemonstranter som stimmar kring delegationerna rest med flyg runt om i världen. Visst har man lyckats upprätta Kyotoprotokollet, som dock endast täcker under en sjättedel av alla förorenande aktörer i världen. Länder kan dessutom lämna protokollet om målet är alltför fjärran, vilket Kanada nyligen gjorde. I Durban i december 2011 avtalade man främst om att fortsätta processen, och till och med detta har betraktats som en seger. Vad är mer betryckande: att man för kontinuerliga förhandlingar som tidvis resulterar i urvattnade kompromisser, eller att man lämnar de med möda åstadkomna avtalen genast när det uppstår en svacka i ekonomin eller när livet av andra orsaker blir besvärligt?
Jag har under de senaste åren haft förmånen att följa med i forskningen i den globala förändringen i egenskap av vicepresident för Internationella vetenskapsrådet ICSU. ICSU är en vetenskaplig takorganisation som har planerat och samordnat fyra omfattande forskningsprojekt som fördjupar sig i den globala förändringen från olika håll. Dessa program har producerat huvuddelen av den information som FN:s Internationella klimatpanel IPCC använder regelbundet för att utarbeta en lägesöversikt och ge rekommendationer till beslutsfattarna. ICSU är också det viktigaste vetenskapliga expertorganet för FN:s olika underorganisationer (bland annat UNESCO och UNEP) och toppmöten (Rio, Johannesburg). Det kan låta som en viktig roll eftersom man gärna betonar betydelsen av beslut som bygger på evidens. Det är dock ett beklagligt faktum att vetenskaplig kunskap väger lätt när den andra vågskålen fylls med verkliga eller inbillade nationella intressen, som i allmänhet bygger på kortsiktiga ekonomiska mål.
En större glädje har det varit att få diskutera lösningar på miljöproblemet i vårt eget närområde, Östersjöns tillstånd. Under mina år på ansvarsposter vid Helsingfors universitet följde jag med intresse med i Östersjöforskningen, inom vilken universitetet har över hundra år långa traditioner. Om man frågar det akademiska samfundet vad vi borde göra för att rädda havet, är svaret i allmänhet att vi behöver forska mera. Forskning behövs naturligtvis, men i något skede måste man också börja handla! En chans att göra detta erbjöds av John Nurminens Stiftelse, där vi i styrelsen började diskutera vilka konkreta åtgärder denna lilla stiftelse skulle kunna bidra med. De projekt för avlägsnande av fosfor från avloppsvatten som stiftelsen har initierat byggde från första början på gedigen vetenskaplig kunskap, men denna kunskap omsattes också i praktiken i form av verkningsfulla och kostnadseffektiva åtgärder. En verksamhet av detta slag lämpar sig utmärkt för min inställning, eftersom jag som intensivvårdsläkare är van vid situationer i vilka man ibland bara måste fatta beslut, även om alla beställda undersökningar inte ännu är färdiga.
Stiftelsens projekt har avancerat snabbt och målmedvetet jämfört med beredningen av de globala åtgärderna mot klimatförändringen, och stiftelsen har rekryterat utmärkta experter till projekten. Östersjöns bedrövliga tillstånd väcker också den stora allmänhetens intresse och vilja att hjälpa eftersom det är så konkret och synligt för var och en. Kanske internationella klimatavtal skulle vara lättare att ro i land om koldioxid var en röd gas vars ökande halt i vår egen andningsluft skulle vara lätt att se.
När jag nu bereder plats för nya idérika medlemmar i styrelsen för John Nurminens stiftelse, tackar jag för de givande åren och tillönskar stiftelsens strävanden utmärkt fortsättning!

Related