Restaureringsarbete under ytan bekämpar förlust av biologisk mångfald
Text
Den sjätte utrotningsvågen, naturförlust, minskande biologisk mångfald – allt indikerar på en utarmning av artrikedomen som orsakas av människan. Förstörelsen orsakas bland annat av markanvändning, klimatförändringar och föroreningar. De talrika arterna, ekosystemen och naturtyperna är viktiga för livet på vår planet, både på land och i vattendrag. Lyckligtvis kan vi också reparera skadan vi orsakar genom att återställa naturen.
Restaurering kan göras både på land och i vattendrag. Målet med restaureringen är att återställa naturens tillstånd som lider på grund av mänsklig verksamhet.
Restaurering av natur och naturvård går hand i hand: för att årställningsskulden inte ska växa och bli alltför stor, måste vi förändra verksamheten som förstör naturen. Men när nästan hälften av naturtyperna även i Finland klassificeras som utrotningshotade, måste vi ta på oss återställningsstövlar eller -simfötter.
Naturen under vatten kan återställas exempelvis genom att plantera arter i områden där de har gått förlorade. Mångfald kan också förbättras genom att bygga stenrev som stöder välbefinnandet i havens ekosystem.
Stenfisket på spåren
Östersjökusten har sin speciella karaktär. På sina ställen är havsbotten full av sten i olika storlekar, medan havsbotten i Skåne i södra Sverige är huvudsakligen sand. Detta är typiskt för området, men bristen på sten har också påverkats av historiskt stenfiske.
”När jag först hörde talas om stenfiske tänkte jag på giftig stenfisk. Det var naturligtvis inte det som avsågs. Jag blev nyfiken och började utforska saken”, säger Jonas Gustafsson, marinbiolog vid länsstyrelsen i Skåne.
Gustafsson arbetar med restaurering av stenrev och har även utforskat stenfiskets historia i Skåneregionen. Bristen på stenmaterial som behövdes för byggande drev på sin tid lokalbefolkningen till havs efter sten.
De äldsta källorna som Gustafsson har hittat är från mitten av 1700-talet och skildrar stenfiske i Sverige och Danmark. I Sverige avtog verksamheten på 1970-talet när transporter på land och användningen av betong ökade. Det fanns inget behov att fortsätta med det svåra och dyra stenfisket. I Danmark förbjöds fisket först år 2010.
Stenar fiskades för en mängd olika byggändamål, såsom kajer och vågbrytare samt befästningar, hus och vägar.
Stenfisket har dock haft skadlig inverkan på havsnaturen: stenarna har viktiga uppgifter i havets ekosystem. Vissa arter, såsom alger, behöver sten för att växa, medan andra använder dem för att gömma sig och hitta näring.
”Stenfiske påverkar hela ekosystem. Om det finns småfisk i havet, som drar nytta av stenrev, finns det mer torsk som äter småfisk. Torsken lockar i sin tur till sig till exempel sälar och tumlare som äter musslor och fisk”, berättar Gustafsson.
För att stödja den biologiska mångfalden kan man dock återställa stenrev.
Gustafsson påminner att skapa stenrev inte bara handlar om att kasta stenar i havet – oftast är de slutliga målen mer komplicerade. När man bygger stenrev ska man beakta bland annat höjdskillnader och antalet olika slags sprickor. Genom sättet att bygga kan man exempelvis påverka vilka arter som revet särskilt gynnar.
Östersjöns böljande skogar
Om det skulle susa under ytan i Östersjön, skulle ljudet komma från de bruna skogarna av blåstång. Blåstången hör till brunalgerna och är en viktig art för Östersjöns mångfald.
Blåstången lider dock av eutrofiering: för mycket näringsämnen i vattnet göder trådalgerna som täcker blåstången och kväver den. Det grumliga vattnet begränsar också området som blåstången kan växa i. Genom att minska den stora näringsbelastningen i Östersjön kan vi förbättra förutsättningarna för blåstången att växa.
”Det största problemet i Östersjön är eutrofiering. I allmänhet bör och kan restaureringsinsatser utföras framgångsrikt först när de grundläggande orsakerna till förlust av arten har åtgärdats. I Östersjön innebär detta att man skär ner på näring som belastar havet, främst inom jord- och skogsbruket, säger Miina Mäki, programchef vid John Nurminens Stiftelse.
Utöver minskning av eutrofieringen kan man hjälpa blåstången genom att återställa dess livsmiljöer. Framgången för restaureringsinsatserna påverkas särskilt av tillgången på ljus, salthalten i vattnet och lämplighet i grogrunden.
”I vårt projekt SeaToo försöker vi främja förutsättningarna för blåstången att växa så att vi rengör stenar som fungerar som växtunderlag, till vilka vi för vuxna individer. Sedan hoppas vi att ’ungarna’ sänker sig ner och fäster sig vid de rengjorda stenarna”, berättar Mäki.
Blåstångens könliga fortplantning följer måncykeln, vilket också påverkar tidpunkten för restaureringsåtgärder. Blåstång planteras på vårsommaren före fullmåne eller nymåne när blåstången förökar sig. Blåstången kommer från världshavet där fenomenet tidvatten som följer månfaserna har påverkat spridningen av blåstång.
Sjudande ängar
Om blåstång bildar skogar i Östersjön, bildar bandtången ängar under vattenytan. Till skillnad från blåstång som växer på stenar, sprider sig bandtången på sandbotten och binder bottensedimentet med sina rötter. Ängarna binder vattnets näringsämnen vid sig själva och i de södra delarna av Östersjön dessutom kol.
Liksom blåstången drabbas bandtången av eutrofiering som leder till att det inte finns tillräckligt med ljus för att växa i det grumliga vattnet. Dessutom tar trådalgerna upp livsmiljö från bandtången.
Ängar av bandtång återställs genom att omplantera sticklingar på en plats där växtförhållandena är gynnsamma – ofta i områden där bandtång har påträffats tidigare. Avsikten är att bandtången sprider sig i området efter planteringen.
”Sticklingarna kan tas från närliggande ängar som inte lider av insamlingen. Nyplanteringen ska göras så snart som möjligt för att förbättra möjligheterna för överlevnad”, säger Mäki.
Blomstrande ängar av bandtång surrar av liv: de tätt växande ängarna ger till exempel skydd för småfiskar och där finns olika snäckor och skaldjur. I ängarna växer även andra växtarter.
Restaurering lönar sig
Restaureringen styrs av internationella och nationella mål. I Finland håller man som bäst på att upprätta en nationell restaureringsplan för att uppfylla Europeiska unionens mål för restaureringen. Målen har fastställts i restaureringsförordningen, enligt vilken minst 20 % av unionens mark- och havsareal bör omfattas av åtgärder som förbättrar naturens tillstånd före år 2030.
Resultaten av restaureringsinsatser under vatten har varit uppmuntrande, och vi lär oss hela tiden mer om restaurering. Trots att åtgärderna har sitt pris är restaureringen viktig, inte bara för naturen, utan också för människors välbefinnande.
Genom restaurering kan vi hjälpa naturen som har försvagats eller förstörts till följd av människans verksamhet samt bekämpa klimatförändringen. Restaurering är en investering i vår planets välbefinnande i framtiden.
Projektet SeaToo i John Nurminens Stiftelse återställer livsmiljöer som är viktiga för mångfalden i Östersjön, såsom ängar av bandtång, skogar av blåstång och stenrev. Samtidigt stärker projektet människans relation till havet genom vetenskap och konst.
Projektet delfinansieras av Baltic Sea Conservation Foundation.
I Vårt internationella projekt återställer vi marin natur och stärker genom vetenskap och konst människans relation till havet.
