Valtavirta – Vattenskyddet enkelt för skogsägare

More information:

Tarja Anttila
Specialist/ Tapio
tarja.anttila@tapio.fi
+358 29 432 6014

Skogsbrukets miljöpåverkan på sjöar och vattendrag är svårbemästrad

Finland har ett inofficiellt världsrekord: vi har grävt rekordmånga myrdiken. På 1950–1970-talen var Finland i stort behov av ökad timmerproduktion, och man grävde diken för att det skulle växa träd på de myrar som hade torrlagts till följd av dikningen.

Dagens kunskap visar att dikning har en förödande inverkan på närings- och sedimentbelastningen och på utsläppen av växthusgaser som bidrar till uppvärmningen av klimatet. Näringsämnen som transporteras med dikesvattnet övergöder både närliggande sjöar och Östersjön. Humus i sin tur gör vattendragen brunare.

Jämfört med myrar i naturtillstånd har dikningsområden permanent större negativ miljöpåverkan på sjöar och vattendrag. Dikning förändrar också myrarnas biota, då våta miljöers myrarter, som starr och vitmossa, ersätts av arter som lever under torrare förhållanden.

Diffus belastning sker under långa perioder över stora områden. För att uppnå en tillräcklig minskning av belastningen måste belastningskällorna först identifieras genom att man granskar hela avrinningsområdet. När de största belastningskällorna har identifierats, kan man inrikta de mest effektiva vattenskyddsmetoderna på dem.

För närvarande utnyttjar skogsbruket ännu inte de effektivaste vattenskyddsåtgärderna, till exempel återställande av dräneringsområden som inte är lönsamma ur virkesproduktionssynpunkt och återföring av vatten till myrar för översilning. Båda åtgärderna förbättrar inte bara vattnets utan även naturens tillstånd på myrmarkerna.

Från ord till gärningar: praktiska vattenskyddsåtgärder

I Valtavirta-projektet planerar och genomför man 15 vattenskyddsobjekt i Egentliga Tavastland i avrinningsområdena Tammelan Kuivajärvi och Renkajärvi. De hör till Kumo älvs insjösystem, som rinner ut i Bottenhavet.

De viktigaste belastningskällorna identifieras genom planering av avrinningsområden, och man kommer överens med markägarna om vilka vattenskyddsåtgärder som ska vidtas. Mer detaljerade genomförandeplaner utarbetas för dessa platser.

De områden som lämpar sig bäst för restaurering är tvinmarker och impediment där trädtillväxten inte har återhämtat sig trots dikning. På så sätt kommer restaurering inte att orsaka någon ekonomisk skada för markägarna. Dräneringsvattnen från skogsmarkerna leds till s.k. översilningsområden, alltså naturliga eller restaurerade kärr.

Projektet genomförs av John Nurminens Stiftelse och ja Tapio Palvelut Oy. Stiftelsen genomför vattenskyddsobjekten, och Tapio ansvarar för planeringen av avrinningsområdena och genomförandet, kartläggningen av de finansieringsmöjligheter som står till buds för skogsägarna, och utbildningen.

Mer rådgivning och stöd åt skogsägarna

I dag genomförs olika projekt för återställning och avledning av vatten till översilning. Dessa åtgärder borde tas i bruk i större utsträckning. För detta ändamål behövs tjänster för skogsägare för att identifiera och genomföra objekt på deras mark. Integreringen kräver därför både ett fungerande rådgivningssystem (skogsvårdsföreningar, andra tjänsteleverantörer) och ett fungerande finansieringssystem för att genomföra åtgärderna.

Valtavirta-projektet främjar integreringen av de mest effektiva vattenskyddsmetoderna i skogsbruket genom att stödja utvecklingen av kompetensen hos proffs inom skogsbruket (planering av avrinningsområden, återföring av vatten och restaurering) och genom att testa effektiviteten hos befintliga stödinstrument och ge feedback för att utveckla dem. Projektet kommer också att undersöka lämpligheten av nya finansieringsmodeller baserade på privat finansiering och kommunicera om stöd- och finansieringsmöjligheter.

Tillsammans med