Restaurering: Från hotbilder mot en ny start
Skrivare
Anna Saarentaus
Programchef, Nedskärning av näringsbelastningen anna.saarentaus@jnfoundation.fi +358 40 719 0208Den potentiella prislappen för EU:s förordning om restaurering av natur var skrämmande, men nu är det dags att gå från förskräckelse till lösningar.
Debatten om genomförandet av EU:s restaureringsförordning i Finland har varit färgstark. Rubrikerna har särskilt fokuserat på beskrivningar av hur förordningen straffar den finska ekonomin. Sensationsrubriker har till och med antytt årliga kostnader på nära en miljard euro, som hotar att drabba skattebetalarna och markägarna.
Många har också uttryckt oro för att avverkningsvolymerna och därmed skogsindustrins konkurrenskraft kommer att kollapsa och att Finlands bruttonationalprodukt kommer att gå in i en permanent nedgång till följd av restaureringsskyldigheterna. Skepsisen har varit påtaglig, och det har framförts farhågor om att beslutsmakten över våra egna skogar och myrar kommer att förloras till Bryssel.
Nu när man har klarat av den första förskräckelsen kan man förhoppningsvis gå vidare till en lösningsorienterad och behovsbaserad diskussion. I stället för att måla upp hotbilder skulle vi kunna fråga oss hur mycket naturen behöver restaureras för att vi ska kunna stoppa förlusten av biologisk mångfald, vända den oroande trenden med att vattendragen blir bruna och få kontroll över övergödningen av Östersjön. Vilken del av dessa hektar skulle kunna restaureras till lägsta kostnad? Och vilka alternativ finns det för att finansiera restaureringsåtgärderna?
En stor del av det finska restaureringsbehovet kan genomföras kostnadseffektivt
Under de kommande månaderna kommer de som utarbetar den nationella restaureringsplanen att presentera uppskattningar av restaureringsbehovet för olika biotyper. Med ett positivt tänkande kan restaurering ses som ett nytt verktyg för att bekämpa förlusten av biodiversitet: traditionell naturvård bevarar befintliga naturvärden, medan man med restaurering kan iståndsätta natur som redan har skadats.
Forskare och vi praktiker inom restaurering av natur vet att en betydande del av restaureringsbehovet kan tillgodoses på ett mycket kostnadseffektivt sätt, till exempel genom att rikta in åtgärderna på impediment eller dikade myrar med dålig avkastning, som har ett lågt ekonomiskt värde. Det tar inte många timmar för en grävmaskin att fylla igen ett skogsdike som i tiden grävts i onödan, och med en kort avledningsdikesstump kan man återuppliva en öppen myr som torkats ut. Utöver de här förmånligaste åtgärderna behövs det förvisso också riktade insatser även i miljöer som omfattas av ekonomisk verksamhet för att säkerställa bevarandet av alla biotyper och arter.
Mångsidiga alternativ för finansieringen: av med stöd som är skadliga för miljön
Även för finansieringen står det utöver statsbudgeten mångsidiga alternativ att tillgå bland EU-stöden och de marknader för naturvärden som håller på att utvecklas. Framför allt är det en fråga om politisk vilja och att välja förnuftiga styråtgärder. Finansiering för restaurering kan till exempel hittas genom att djärvt se över stöd som är skadliga för miljön. Genom att minska stöd som ökar föroreningar, avfall och användningen av naturresurser skulle det frigöras medel för restaurering.
Marknadsbaserade mekanismer erbjuder också många möjligheter att främja restaurering. För det första håller marknader för naturvärden på att utvecklas från ekologisk kompensation till naturpositiva åtgärder. För det andra skogscertifieringsstandarderna skulle kunna ge mer precisa riktlinjer för aktiv restaurering av tvinmarker och impediment och övervaka efterlevnaden av kriterierna. PEFC innehåller redan ett krav på att torvmarker som inte är ekonomiskt lönsamma för timmerproduktion ska uteslutas från skogsbruk, dvs. passivt återställas. FSC förpliktar till att de bevaras som till exempel ”sumpiga habitat för vilt”.
De här modellerna har ändå inte hindrat att man fortsätter gräva diken. Och vilket skogsbolag skulle vara först med att erbjuda markägare en kartläggning av restaureringsalternativen eller betala extra till dem som redan har genomfört restaureringsåtgärder i samband med virkesförsäljning? Med dessa åtgärder skulle restaurering göras till en del av skogsvården och bedrivandet av ett ansvarsfullt skogsbruk.
Restaurering är en möjlighet, inte en skyldighet
Den framtida restaureringsskulden skulle kunna minskas genom att man med hjälp av lagstiftning styr markanvändningen i en mer hållbar riktning. Tydliga bestämmelser och skyldigheter, såsom förbud mot ny dikning av myrmarker, krav på tillstånd för iståndsättningsdikning, restaurering av övergivna och lågproducerande torvåkrar till skogar eller våtmarker samt skyldighet för torvproducenter att återväta områden efter avslutad torvproduktion, skulle bevara myrarnas natur och ge oss värdefulla restaurerade hektar.
Restaurering är inte bara en skyldighet, utan en möjlighet att investera i Finlands naturs livskraft. Genom restaurering stöder vi naturens förmåga att förse oss med livsviktiga tjänster, såsom rent vatten och mat.
Låt oss utarbeta en ambitiös restaureringsplan för Finland och besluta att det nu är rätt tid att börja värna bättre om vår natur!
Det här blogginlägget har tagits fram inom ramen för Myroasen-projektet, som finansieras av EU:s fond för en rättvis omställning (JTF)
Vi minskar växthusgasutsläppen och näringsläckaget till Östersjön från avställda torvfältgenom att återställa torvfälten till myrmark.
Haluatko pysyä kartalla Itämeren tilasta?
Tilaa uutiskirjeemme ja kuulet ensimmäisenä Itämeri-aiheisista tapahtumista, säätiön hankkeiden etenemisestä, merellisistä julkaisuista ja muista kiinnostavista sisällöistä.
