Havsfåglar berättar historien om Östersjön och människan
Text
Fågelbestånden i Östersjön och skärgården samt vår inställning till dem har varierat genom historien. Människans avund för byte, miljögifter, överfiske och eutrofiering har lett till att många arter lider. Å andra sidan har skydds- och miljöförändringar gynnat vissa arter, så att nu vill man bli av med dem igen.
En tursam fågelskådare med kikare kan upptäcka de första flyttfåglarna redan när isen börjar spricka upp och smälta: havs- och gråtrut, sångsvan, knipa och storskrake anländer i februari-mars från relativt nära platser i Europa.
När solen redan värmer, vi flyttar fram klockan till sommartid och isen försvinner, anländer skärgårdens ikoniska arter ejder och alfågel samt den idag mycket utrotningshotade silltruten.
När sommarens dofter redan känns i luften anländer de sista långväga resenärerna prutgås och de arktiska vadarna, som flyttar längs Finska viken.
Våren är den bästa tiden för fågelskådare. Det vet många, bland andra Seppo Knuuttila, specialforskare vid Finlands miljöcentral, som har sysslat med fågelskådning i 50 år.
”Tidigt på våren är en särskilt bra tid för nybörjare, eftersom det kommer några arter i taget. Särskilt minnesvärda för mig själv sedan ungdomen har varit de arktiska sjöfåglarna, det vill säga arktika, senare på våren”, säger Knuuttila.
I maj svävar upp till miljoner arktiska sjöfåglar och hundratusentals gäss över Finska viken mot sina häckningsområden.
Men åren är inte likadana: klimatförändringen har redan lett till att fåglarna flyttar tidigare på våren, och de milda vårarna lockar särskilt sjöfåglar. En tidigare häckning kan vara en risk för fågelungarna.
Det varma klimatet är bara en av förändringarna som människan orsakat och som våra havs- och skärgårdsfåglar har varit tvungna att anpassa sig till genom åren.
Människans påverkan återspeglas i havsörnens och ejderns situation
Östersjön är hem, mat-, reproduktions- och övervintringsområde för cirka 80 fågelarter. Fåglarna har haft en central roll genom Finlands historia, både kulturellt och som konkret föda, särskilt för skärgårdsborna.
Antalet fåglar och arter har växlat i våra havsområden, men de största förändringarna, särskilt under de senaste hundra åren, har människan orsakat med sin verksamhet. Knuuttila ger ett konkret exempel på sin hemmastrand längst ute på udden i Hallonnäs på Drumsö i Helsingfors.
”Havsörnsstammen var i Finland som svagast på 1970-talet till följd av förföljelse och användning av miljögifter. På nästan ett sekel häckade inga havsörnar alls i Finska viken, och först på 2000-talet har stammen börjat återhämta sig. Havsörnen jagar även ejder, så nu har ejdern flyttat närmare kusten för att häcka, där närheten till människor håller rovfåglarna borta.”
Knuuttila pekar mot ön Inre Hatten som ligger längs en populär vandringsled.
”På den där ön på drygt en hektar häckar redan 30 par ejdrar”, berättar han.
Den dramatiska minskningen av havsörnsstammen berodde på sin tid på ett tvåbenat däggdjur: avund för byte, förföljelse och miljögifter hotade att utrota fåglarnas kung i skärgården. I mitten av 1970-talet blev endast ett fåtal havsörnsungar flygfärdiga varje år i Finland.
Medan havsörnen plågades för sitt liv, ökade ejderstammen När man avstod från miljögifter såsom DDT och PCB, vilka försämrade havsörnens och andra rovfåglars fortplantning, och det aktiva arbetet att bevara arten gav utmärkt resultat, blev man oroliga för att den större havsörnstammen skulle hota ejdern – trots att båda arterna levt sida vid sida i Östersjön i tusentals år.
Människor tenderar att förhålla sig till förändringar med människomässiga lösningar, såsom att greppa vapen. Nu funderar man om man skulle kunna skydda ejdern genom att skjuta havsörnar. Samtidigt jagar man fortfarande ejder i Östersjöområdet, ejderhane även i Finland.
Havsfågelstammarna är beroende av varandra
Gevärspipan pekar också bland annat mot den globalt hotade alfågeln och den tills vidare skyddade storskarven. Storskarvbestånden har ökat under 2000-talet som ett resultat av artbevarande arbete. Många betraktar fåglarna som breder ut sina vingar på holmarna och ”torkar armhålorna” som en främmande art, eftersom storskarven försvann från Finland och hela Östersjöområdet i början av 1900-talet. Detta berodde dock på att arten förföljdes till lokal utrotning. När arten frilystes återvände den till sina ursprungliga livsmiljöer.
Storskarven fungerar också som ett bra exempel på det inbördes förhållandet mellan havsfåglar: stora kolonier ger skydd åt andra havsfåglar, såsom sillgrisslan som är mycket utrotningshotad i Finland. Å andra sidan utgör de näring för havsörnen vars klor kan hugga tag till och med i en vuxen storskarv.
”Storskarvarna anses ofta orsaka förluster för fiskare. Storskarven äter dock mest arter som har gynnats av eutrofieringen av Östersjön, såsom karpfisk och storspigg. De tar också effektivt bort den främmande arten svartmunnad smörbult. Grundorsaken till de försvagade fiskbestånden i Östersjön ligger inte hos storskarven, utan i överfiske och misslyckad reglering av fiske”, konstaterar Knuuttila.
Tillståndet i Östersjön syns i fågelfaunan
Förändringarna i havsfågelfaunan återspeglar på många sätt tillståndet i Östersjön. Knuuttila nämner som exempel ejdern, men även andra dykänders kost som till stora delar består av blåmusslor.
En av nyckelarterna i Östersjön, blåmusslan, behöver vatten med tillräcklig salthalt för att leva. Salthalten i havet påverkas av saltpulser som kommer genom de danska sunden samt av flödet av sötvatten från land till hav. Sötningen av havsvatten och högre havstemperatur som orsakas av klimatförändringen minskar storleken på musslorna. När musslornas storlek minskar krävs det fler dykningar av havsänderna för att få samma mängd energi. Musslorna samlar också i sig gifter som finns i vattnet, såsom tungmetaller som hamnar längre upp i näringskedjan och syns i havsfågelfaunan.
I det andra exemplet återgår vi till fisket:
”Torskbeståndet i Östersjöområdet kollapsade efter år av överfiske, vilket gynnade skarpsillen. Stimmen av skarpsill har vuxit, men storleken på enskilda fiskar har minskat. Sillgrisslan för med sig en fisk i taget till boet, vilket innebär ännu fler fisketurer”, förklarar Knuuttila.
Dessa exempel visar att människan oavsiktligt eller medvetet kan skapa komplexa händelsekedjor genom att bara påverka en del av ekosystemet. Resultaten kommer att synas i åratal, årtionden och till och med århundraden.
Alla fågelbestånd av havs- och skärgårdsfåglar genomgår dock inte en regression. Eutrofieringen av Östersjön har gynnat så kallade betare, såsom knölsvan och gås, för vilka de ökade trådalgerna och frodiga strandängarna ger ännu mer näring. En av betarna är den vitkindade gåsen som trivs även på Knuuttilas hemstränder.
Människor åstadkommer även positiva förändringar
Det finns sätt att skydda såväl ejdern som andra havsfåglar. Till dessa hör fångst av små rovdjur i skärgården, begränsad fågeljakt och etablering av skyddsområden i de ekologiskt mest värdefulla områdena. 30 % av havsområdena bör skyddas före år 2030, och en tredjedel av detta, dvs. 10 % bör omfattas av strikt skydd: detta bör betyda att jakt och fiske är förbjudet i området.
Ett bra exempel är Helsingfors stad där det nya naturvårdsprogrammet innehåller riktlinjer för utökning av skyddsområden till havs och fokusering av dessa till de ekologiskt mest betydande områdena i huvudstadsområdet. Den skyddade havsarealen ökar från 1 till 10 %.
Knuuttila hoppas också att de dyrbara fågelholmarna och -öarna i ytterskärgården får vara i fred från jakt året runt. Alla havsfåglar som klassificeras som utrotningshotade bör fridlysas. Nu kan till exempel havs- och gråtruten som minskat kraftigt fortfarande skjutas utanför häckningstiden. Utöver dessa kan den mycket utrotningshotade silltruten hamna i siktet.
Kanske skulle vi kunna samexistera med dessa arter och till och med njuta av det.
Knuuttila beskriver fåglarnas vårflytt i den yttre skärgården:
”När det är som bäst ute till havs under de tidiga morgontimmarna finns ingen annan än du, tiotals sälar bredvid varandra och ljudet av otaliga havsfåglar. Med lite tur kan en gråsäl komma för att ta en närmare titt på båten, när den konstaterar att du inte hotar den”, beskriver han.
Man behöver inte åka långt: även i huvudstadsområdet är 10 km från fastlandet som i vildmarken som bäst, där det enda som påminner om människan är ett flygplan som flyger över.
Höstens tvåspråkiga boknyhet: Itämeren saaristolintuja – Skärgårdsfåglar vid Östersjön
Skärgårdsfotografen Raimo Sundelin och biologen Janne Lampolahti har följt fågelfaunan i Östersjön i årtionden. Under den tiden har skärgårdens fågelvärld förändrats förvånansvärt mycket: nya häckande arter har etablerat sig, många arter har ökat och andra har snabbt miskat. Lampolahtis insiktsfulla texter och Sundelins fantastiska bilder presenterar 30 skärgårdsfåglar och beskriver orsakerna till förändringarna i deras bestånd.
